fredag 3 juni 2011

Olyckan

Igår vid tolvtiden så ringde min syster. Hon var jätteorolig och rädd. "Var är vår lillebror?!"
- "Här? O den andra med? Storebror är i Hborg och den andre med. Varför?"

Så berättade min syster att där var en 20åring som kört av en väg här i vår stad. Kört in i ett träd och bilen hade fattat eld. Dom kunde därför inte identifiera kropparna. Jättehemskt. Och mina syskon är fartblinda. Det är vi faktiskt allihop så jag förstod hennes oro.

"Nej. Jag har ingen aning om vilka det var"

När man bor i en mindre stad så känner alla, alla. Så vi diskutera det mycket här hemma. Vi har sett bilder på olyckan och har svårt för att tänka oss hur det kunde hända. Samtidigt som man tycker att det är hemskt så hoppas man på att dom dog direkt. Och inte brann ihjäl. För dom kom aldrig ur bilen..

Så nån gång vid fyratiden ringe Carolines (min brors flickväns) telefon. Hon blev chockad och väldigt ledsen. Det tog inte många sekunder innan vi fattade att hon kände en av dom i olyckan. Det var hennes pappas halvsysters barn. Hennes halvkusin. Bara sådär.

Och det skrämmer mig. Det går så himla fort. Först har man sympati för offren, sen blir det plötsligt någons verklighet. Hon är självklart jätteledsen. Och jag har ingen aning om hur jag ska trösta henne. Jag försöker. Vi alla försöker.

Det blir bättre. Det säger alla. Men jag vet att det är lögn. Man lär sig leva med saker. Men det slutar aldrig göra ont.

Detta är ännu ett oÄs relaterat inlägg. Men eftersom jag dumpade min privata blogg för ett år sen så får denna vara det också. Jag är trots allt inte bara ätstörd. Jag är så mycket mer.

1 kommentar:

  1. Alltså ska jag ta burn night när jag går och lägger mig?:o

    SvaraRadera