Bloggen! Älskade blogg.
Förlåt. Jag hade glömt bort dig helt idag.
Jag vaknade vid tio tiden. Tog mina morgontabletter på tom mage. Att jag aldrig lär mig.
Sen drack jag en pepsimax till frukost. Mamma var i källaren o tvättade så ingen kollade mig heller.
Jag har haft en låt på huvudet i några dagar nu. Men jag mindes inte något ur texten, namnet eller artisterna. Jag minns bara känslan låten gav mig. För ett år sen. Rätt så exakt ett år sen. 4 veckor efter transplantationen. Bästis försökte hjälpa mig hitta den. Men det var hopplöst.
Tills när jag låg i badkaret. Så kom texten upp. Bara sådär. Jag skyndade mig o skriva ner det. O jag hittade låten. Den var nog både bra och dåligt. Bra.. för att den alltid kommer påminna mig om hur svag jag var, men hur den påverkade mig.. Till att vilja försöka mer. Låter säkert jätte dumt för er men för mig betydde den mycket.
Det gör den fortfarande. Jag kom på mig själv sen, sittandes i sängen o gråta. Inte hysteriskt men ändå. Jag kände så mycket. Lycka, hat, oroa, glädje, skam, stolthet..
För ett år sen låg jag på avdelningen. Jag sa till dom att något kändes fel. Dom sa att det var normalt. Dom hittade inget fel. Jag blev bara sämre o sämre.. Tills dom bara stod där o sa att dom inget mer kunde göra..
Jag var så säker på att jag skulle dö. jag trodde aldrig att jag skulle klara mig till juli månad. Och jag minns det så klart o tydligt. Hur jag planerade min begravning. Den låten skulle bli min låt.
Men jag var okej med det. Att jag skulle dö. Jag hade ju överlevt min sjukdom i 7 år! Det är länge! Jätte länge för min sjukdom. Men bara just det. Att den låten gjorde mig lugn. Kände en viss trygghet till den..
Äh, detta blev för knäppt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar