Ärvegods vi hade velat va utan..

Läste precis solens blogg, http://matfixerad.blogg.se/. Inlägget om vi ärver våra ÄS, o jag undrar samma sak. Nu har ju mina ätstörningar varit en väldigt hushad sak i min familj. Inte så att dom förneka det när alla kunde se det, utan mer att dom inte pratar öppet om det..

Men jag minns när jag bodde hos min syster en vecka i sommras. Min syster är min allra bästa vän.. Min bästa vän jag förlorade när hon gick o gifte sig, skaffa barn o flyttade mil bort.. Jag älskar henne o hennes barn är hela min värld så jag menar inte så men vi hörs inte så ofta längre. O jag saknar henne.. Men det är inte så att vi inte pratar alls. Bara väldigt sällan. jag ringer självklart alltid när jag är i hennes stad o hon gör samma sak, vilket är för sällan..

Vi ringer varann när vi vet att den andre har det tufft, men det jobbiga är att vi hör sånt om varann via våra andra syskon. Min bästa vän, som jag växt upp med, min syster vänder inte längre sig till mig när hon mår dåligt. Hon vill inte "tynga" mig med sina problem..

Anyway.. När vi träffades i somras o hon frågade vad jag haft för mig så prata jag glatt om allt. Berättade om festerna, de nyfunna vännerna och alla grillkvällarna.. Sen avbröts jag av att hon log. Sen sa hon "du mår bättre.. det är skönt o se.." Sen gick hela kvällen åt att prata om mina ätstörningar o självskador. Till min stora chock fick jag vet att hon också varit lite ätstörd.. I högstadiet hade hon perioder där hon hade ångest över mat. Men hon sa att hon var för "feg" för att våga spy upp det.. Utan var mer sån att hon höll sig till sallad o sånt..

Detta var innan mina äs började. Så jag förvänta inte mig att jag skulle ha sett tecken på det eller något. Men att syster också haft äs var ändå lite av en lättnad eller något. Men jag skulle aldrig vända mig till henne om det. För de sista jag vill är att dom ska gå runt o vara oroliga för mig.. Eller försöka stoppa mig..

Men sen kommer frågan upp igen, ärver vi det? Jag skulle aldrig våga fråga mamma om någon annan haft/har äs. Av någon anledning så vågar jag aldrig vända mig till mamma om just det.. Men det är kanske en naturlig sak? mammor är kanske dom som skulle förstå en minst.. jag vet inte..