1

Min dag började inte alls bra.
Jag vaknade av att telefonen ringde. - Privat nummer.
Sjukhus, så klart. Vad annars?

Och för första gången på över ett år så lät jag det bara ringa. O ringa, o ringa o ringa. Jag orkade inte. Jag orkar inte mer. Jag vill inte höra mer. Allt är alltid fel. Det är alltid något. Det är verkligen aldrig lugnt.

I tisdags var jag i lund. Läkarsamtal. "Tess, jag vill att du träffar psykologen oftare".
Nej tack.
"Jo tack, det ska du."

Jaja, vad har jag o säga till om numera.
Heidi mötte mig på sjukhuset. Vi skulle ha en heldag i lund! Det hade jag längtat till.
Vi hoppar på stadsbussen o telefonen ringer.

Sjukhussamtal. Men detta var jag inte alls beredd på. Psykologer, kuratorer, läkare, sköterskor, avdelnings ansvariga och sekreterare ringer mig. Men inte denna gång. Detta var helt plötsligt något annat. Dom har aldrig ringt mig förut. O det var ju bara vanlig rutin grej. Varför skulle det vara något fel där nu? Jag fattades inte det. Jag behövde inte detta. Jag vet inte ens om jag klarar detta.

Jag la på, sa det till Heidi. Ringde mamma och Sanne.
Jag grät när jag sa det, jag var rädd. Jag är rädd. Men sen dess har jag inte tänkt på det. jag har inte tänkt bearbeta detta.

Hon sa att det skulle ta några veckor innan jag skulle kallas in. Jag hade då några veckors tid till att smälta detta. Självklart inte. Kallelsen kom idag. På onsdag ska jag dit.

Men det ska fixas. Det ska bort. Självklart. Det kommer självklart bli bra.
Det är klart det blir bra.

det blir bra.