Vart börjar man när man inte har något att berätta?
Eller när man kanske har för mycket att berätta?
Jag vet inte. Jag är rubbad. Utträngd och bortstöt, från mig själv. Just nu känns det lite som att jag inte ger mig själv utrymme till att ens tänka klart. Varken negativt eller positivt.
Men jag har mina stunder då jag mår bra. Riktigt bra. Ovanligt bra?
Beror det på att bästis är här? Hon gör mig glad. Allt blir enklare med henne med.
Eller har jag tappat greppet? Har jag kommit till en punkt där jag seriöst har tappat förståndet? I fyra dagar har jag nu tänkt på o skära mig, så fort jag ser något vasst. När jag ser ett glas, en kniv, en nål, en penna, rak hyvlar.. Jag ser möjligheter i allt. Allt kan skada mig o allt kan hjälpa mig.
I ett o samma svep.
Just nu känns det som att det bästa för mig är att öppna den där vinflaskan i kylskåpet, ta några smärt stillande, domna bort o sen skära mig. Svälta i tre dagar och bara leva på lycko ruset. Leva på kicken jag får av svälten.
Men skär jag mig så ryker hela min frihet. Min fasad av denna starka lilla glada tjej.
Hur fan förväntar dom sig att jag ska må bra? Eller fortsätta vara stark? Människor runt omkring mig är god trogna. Väldigt jävla naiva också.
En sak är säker. O det är att jag inte tänker äventyra min bästa väns förtroende, för att må bra. O när jag väl skär mig, så gör jag det ofta o regelbundet. Där kan jag inte hamna igen.
Men ibland behöver man falla, för att kunna ta sig upp igen. Varför kan ingen förstå det?
Jag öppnar upp vinflaskan, tar lite lugnande och domnar bort i soffan. Utan glas skärvor.
- För idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar