Inhola

Jag är hemma. Jag mår bra. Eller relativt bra. Rent mentalt mår jag mycket bättre. Det är helt klart skillnad när man är hemma. Man håller sig sysselsatt och får göra saker man tycker är kul.  Så kan jag för en stund glömma bort hur allting är just nu.

kl 9.00 och 21.00 kommer sköterskor hit. Ger mig droppet som tar en timme sen går dom. Men dom sitter här en hel timme. Jag älskar dom för deras jobb! Att jag får vara hemma.. Att man kan lösa det så. Men jag tycker synd om dom. Att bara sitta brevid en. Jag bjuder alltid på kvällsfika/ frukost. Oftast mackor och Te. Eller kaffe. Men ibland känner jag att jag seriöst inte gör tillräckligt.

Men idag vaknade jag lite små off. Det kan vara för att D skickade kl sex imorse och väckte mig. Det har han gjort flera dagar i rad nu. Börjar bli måttligt irriterad kan jag säga. I torsdags skickade han. 4.30 "Hej,. vad gör du?" några minuter senare. "sover du?"  nån minut senare "hallå?" Alltså.. Seriöst!? O när jag sover så skriver jag i sömnen. Och oftast är árg.

Dagen efter tänker jag oftast "Herregud. Varför skrev jag så?" Som i detta fall hade jag till slut svarat "Va vill du? Seriöst. VA FAN VILL DU MIG?! Klart fan jag sover"

Stackare. Det slutade med att HAN bad om ursäkt 3 ggr.. Haha. Det är något fel med oss två.

Mina bästa vänner är i göteborg / borås nu. O jag är så himla ledsen över att jag inte kunde med. Verkligen. Jag tycker det är jobbigt. För so far, har jag missat ALLT denna sommar. Min bästa väns födelsedag, min brorsons födelsedag, min storebrors större förlovningsfest, min lillebrors födelsedag, en 50 års fest, en helg hos bästis, kstad festivalen, min hunds 7års födelsedag och siesta.

O jag har säkert missat att skriva något. SÅ jo. Jag tycker detta är skit. O ibland vill jag bara lämna det. Men saken är den att jag är för feg för att ta mitt liv. O jag vet inte om jag hade kunnat vara så självisk att lämna mina nära i den sorgen. När alla hela tiden gör allt dom kan för att få mig o må bättre. Sätter mig i första hand.

Men ibland får man känna sådär. Ibland får man vilja ge upp. men man får inte göra det.
O jag lämnar aldrig DIG.

O TAck till den anonyma kommentaren om nålen (: Mina läkare är så vana vid att jag förstår deras läkarspråk att dom ibland glömmer bort att jag faktiskt inte förstår allt. Det gör jag faktiskt inte. Så tack (: