Tillbaka

Jag är trött. Utmattad. Slutkörd. Hopplös.
Jag är olycklig rent ut sagt.

Ensam. Var är Sandra? Min bästa vän? Jag har hört av henne. Men jag har inte sett henne på 3 veckor nu. Jag saknar henne. Jag vill ha henne här. Men jag vill inte be henne komma. Jag kan inte bara be folk lämna allt o komma så fort jag blir sjuk. Det är som mamma sa sist:
Hur länge ska alla vänta och skjuta på allt för att du är sjuk?

Det är sant. Alla har egna liv. Det handlar nog mest om att jag saknar mitt. O att jag saknar mina vänner. Mest av allt saknar jag mig o bästis. Vår lägenhet. Hela helheten. Tryggheten och allt kul vi gjorde..

Det känns verkligen som att allt rycks ifrån mig. Så fort jag ler o tänker "Det är bra nu".. så vänder det. På minuten. Det känns som att allt går emot mig. JAG ÄR INTE FRISK. FÖr ett år sen lovade dom mig att jag skulle leva som vilken 23 åring som helst. Men det gör jag inte.

Jag har sagt det förut o säger det igen. Jag har aldrig känt mig så sjuk som jag gör sen jag bytte lungor. Jag mådde bättre innan. Och för första gången sa jag det rakt ut till min läkare. "Jag har mått sämre på ett år, än vad jag gjorde på mina 8 år med min förra sjukdom". Och för en gångskull så sa dom inte emot mig. "ja.. det förstår vi" fick jag till svar.

Men vad hjälper det? Vart leder det mig? Tack för förståelsen?

Jag känner mig faktiskt bestulen. O lurad. Hur kunde jag vara så blind? Dom bara matade mig en massa positivt. O sa det i förbifarten "Där är såklart biverkningar av medicinerna, precis som vilka andra som helst. Vill du veta mer exakt om dom så finns broscherer.".. O jag bara: "Nej. det tar jag då! Inte lönt att gräva ner sig i det redan nu, om jag ändå måste dit."

Idiot. Idiot idiot idoit! JÄVLA JUBELIDIOT!
Jag är korkad. Verkligen jätte korkad.

Men nu sitter jag här. Det finns ingen återvändo.

Jag hade Permiss idag. Åkte till mamma 5 minuter. Ja. 5 minuter. Kramade om min brorsbarn o sa hej. Sen hoppade jag in i en bil o körde till Helsingborg. Firade min brorson som fyllde ett.

Men jag åkte härifrån utan känslor. Jag har en slang i halsen ( lång historia kort:det är en infart. Dom tar blodprover o ger mig dropp där. Så slipper jag bli stucken var tredje dag. )

Hoppade av taxin utanför mammas. Mitt i stan. 3 fulla uteserveringar. O jag brydde mig inte. Försökte inte ens dölja det. Detta börjar bli en vardag för mig. Väl hemma fick jag nästan panik. "Wow, vad mycket folk.. O vilket liv. Så många röster.."

Sen efter kalaset så kom jag hit. Helt plötsligt var här för tyst. Det har inte varit för tyst eller lugnt här innan idag. Det har varit skönt. Men nu var det för tyst. För ensamt. O hade rummet blivit mindre? Det är inte möjligt.. Så jag gick upp till min gamla avdelning. Kramades lite med gamla sköterskor och tog en kort fika (en kopp te). Det var skönt att komma nånstans där folk kände mig som Tess. Och inte "rum 5"..

Men nu är jag tillbaka i mitt rum. Detta är trdje dagen då jag äter 3 måltider och behåller dom. Så min vikt måste ha ökat. Men dom väger inte mig. O det sista jag vill är att skapa oro för mina äs. Så jag tänker inte be dom väga mig heller. Här vägs man på en stol. så jag kan inte bara gå ut till korridoren o väga mig.

Jag tycker att mina ben ser smalare ut. Jag älskar det! Jag får en kick av det. Verkligen! Men jag tycker fortfarande att jag har för stora lår. Och mage. Så när det gäller det, så vet jag inte vad jag ska ta mig till. Gå upp något kilo och bli frikare? Eller gå liiiite längre? Pusha mig själv till max och bli.. perfekt?

Jag tror att två kilo mindre hade varit perfekt. Så.. Mål? 40 kilo? Får jag säga 39? Delmål 40.