När jag sätter mig för att skriva här så gråter jag bara. Jag vet inte om det är för att känslorna kommer fram. Jag är arg, sårad, rädd och något fruktansvärt besviken. Och det är inte på någon speciell. Det är på livet. På mitt liv. Jag är så himla trött på hur allt är. Hur mycket jag missar. Jag har sett mina drömmar dö. En efter en.
O jag är inte längre säker på om jag någonsin kommer känna "Fan. Jag har allt jag vill ha här i livet. Jag mår bra. Jag är Lycklig." O skulle jag känna det, så vet jag att allt kommer rasa.
Om jag skulle träffa en kille, o förverkla min dröm. Att bygga ett liv med en man vid min sida. Att ha barn. Att ha ett jobb. Att bara komma ut i den världen igen! Ja, jag har ju varit där innan. Men sen rasade det. Jag lämnade det. Jag lämnade all min trygghet och den enda människa jag någonsin älskat för precis allt han är. Jag lämnade en dröm, för att han inte mådde bra. Pga min sjukdom. Natten han bröt ihop o sa att han inte längre kunde mer. Att han dagligen undrar om han kommer hem till att hitta mig död. För det var så det var. Jag skulle ju dö när som helst.
Så jag drog. Lämnade allt. Mitt hem, min fästman och hela min identitet. Vem fan var jag? Markus o Tess var jag. på 3,5 år så var det "vi" i allt. Nu stod jag där. Bara jag, ensam utan boende. Med en lillebror på släp. Förstår ni pressen på en när man har en tonåring med? Han måste ha stabilitet. Ett hem! Jag var nerslagen.
Där var en ängel som lyfte mig ur det. Sandra. Från ingenstan kommer denna människa jag bara träffat några gånger: Tess, hur mår du? Det är fan inte något lätt du går igenom. Vill du prata om det? Jag var stängd som en mussla. "Nej det är ok. Jag mår bra".
- Det är du inte alls. Men vi tar det när du är redo. Nu, ta på dig lite kläder vi ska ut till parken o fika. Jag: alltså, det är mitten av januari. Det är dökallt.
- Precis. så ta på dig varmt! Jag har nybakat med mig och en massa varm chocklad. Jag hämtar upp dig om en kvart.
Den dagen klev jag upp igen. Jag hittade något nytt. En grej bara ens bästa vän skulle tänka på och göra. Sen rullade dagarna på.. Vi fick ordning på lägenheten. Sandra var över stup i kvarten. Och på bara några veckor ökade hon mitt självförtroende så mycket att jag t.o.m började gå ut och festa.. Jag började leva igen.
Och idag. Idag ligger jag på sjukhuset. För 3 månadersen bodde jag med mina ena bästa vän! Vi hade kul VARJE vakna minut ihop. Jag blev arg när hon jobbade för mycket. För att vi aldrig sågs. Vi tjaffsade aldrig direkt.. Vi hade så kul.. Sen flyttade hon, o jag kände direkt att *aj, detta kommer inte vara bra för mig*
Killen jag gillade gick o höll hand med någon annan. Mitt fel. Jag sa till honon "inga känslor". Varför gör jag ens det? Jag lurar bara mig själv om att jag ska kunna mysa med någon men inte falla för dom. Men sanningen är den, att jag egentligen inte kan ligga med en kille jag inte har känslor för. Jag har försökt. Jag kan inte. Så nu är han ur bilden.
Lena dumpade mig för att jag inte valde mellan henne o Sandra. Jag ångrar inte mitt beslut. Har aldrig tvekat. Men jag önskar verkligen att Lena vill träffa mig. Bara prata. Bara vara vi.
O nu flyttar sandra. Till England. Ja.. England.
Så, vem fan har jag kvar egentligen?!
Jag lever för familjen. O ingen annan. Jag skulle aldrig kunna skapa den sorgen pappa o mamma hade fått gå igenom. O mina syskon. O mina syskonbarn..
Men om jag hade fått önska. Så hade jag velat gå bort. Stillsamt. Bara somna in.
Få ett slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar