(Varnar för att detta inlägg kan kanske vara lite triggande för självskadare)
Det är så mycket som är så fel just nu! Så mycket jag vill ändra. Inte allra minst mina mått. Men det är mer än det som tynger mig. Och mycket mer än min sjukdom.
Jag har haft svårt för att sova, o sämst med att hålla mig positiv. Hålla huvudet rätt. Jag faller tillbaka i gamla möser. Mönster jag inte vill tillbaka till. Dom flesta tror att jag senast skar mig var för två år sen. It´s not. Men det är många månader sen sist! Sen februari för att vara mer exakt.
Sjuka dumma tankar vill dra tillbaka mig dit. Det låter superdumt men min hjärna säger nej.. "Tänk på hur alla som bryr sig om dig kommer må. Du är egoistisk som gör det. Till vilken nytta?!. Nej du är frisk från detta. Lägg ner. Det är en infektionsriskm, JO det är det. Du kan inte hålla det rent. Va inte dum, LÄGG NER!"..
Men hela min kropp skriker efter det. Efter friheten efteråt och lättnaden. Det började med att jag bara tänkte så när jag gick o la mig. Nu är det hela dagarna. Jag ser en möjlighet i allt jag ser. "Bara lite. Göm det. Gör det där ingen tittar efter det. Magen! Låren! Överarmarna! Du är bara feg.. Du vill detta!"
Jag vill det. Men jag vill inte såra någon. Men varför kan dom inte bara inse att jag behöver det? Kanske bara för en kort period? Hur ska jag gömma det? Skulle desse extra lugnande hjälpa? För just nu vill jag bara leta upp det perfekta stället att ha det gömt på..
Vad triggade mig så mycket nu när jag kom hem?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar