Jag vill tillbaka. Till mina ynka 41 kilo. Vilken siffra! Jag minns känslan..
Det var sällan jag mådde bra nog till att verkligen vara vaken. Men emellanåt, mellan kräkningarna och svimmningarna. Wow! Det var lite som att jag svävade för en stund. Det var kanske mycket blandningen av mina smärtstillande, blodet jag fick och att jag inte behöll något alls. Inte ens vatten. Men till er som nu blir galna av att jag inte behöll något. Relax, inte ens jag är så bra. Jag styrde inte över det. Jag var nyopererad och sjuk.
Jag har få bilder därifrån. Jag hatar det! Och mina anhörigas ursäkt "Vi kunde inte ta foto på dig när du var sådär. det var hemsk".. Ja, för dom. men ett minne för mig. Det är ju ändå en del av transplantationen.
Jag satsar inte på 41 kilo. Inte på det där sättet iaf. Ska jag ner till den siffran så blir det något mer hälsosamt. Eller ja, mkt mer hälsosamt. Frågan är väl mest om jag har tålamodet till att vänta så länge som det kommer ta då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar