Igår hittade jag aldrig mina lugnande som jag alltid tar innan jag lägger mig. För det är då min ångest kommer. Som ett litet packet på sängen ligger det där o bara väntar på att få atackera mig. Trycka ner mitt självförtroende o mitt glada humör så långt ner som det går. Från att grejer är något posetivt till att det blir det raka motsatta.
Natten var sjuk. Ett tag var allt fel. Allt. Allt men inget jag kunde peka på. Jag var något fruktansvärt arg o frustrerad. Jag slog runt täcket o kuddarna lite. Precis som om det hjälpte. Sen bröt jag ihop och grät o jag vet fortfarande inte riktigt varför.
Jag "vaknade"? under natten o hyperventilera. Var det ännu en sån dröm där jag tror att jag vaknar men att jag sover som min psykolog sa att mina "drömmar" va. Var jag halvsovande? Kroppen vaken men hjärnan sov? Det låter för sjukt för att vara sant. O sen ska man inte känna smärta när man drömmer. Men jag kände smärta. Big time..
Jag har kommit till det stadiet där jag inte ser skillnad på verkligheten o drömmar. Det skrämmer mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar