Jag har tidigare berättat att jag till slut berättade för sköterskorna här att jag är äs o självskadare. Det var jag tvungen till när jag var så nära att börja göra mig illa igen. Jag har skurit mig sen minst 8 år tillbaka. Hur o varför det starta vet jag inte. Det enda jag vet är att den där "befriande" känslan som jag fick efter att ha skurit, rivit eller bränt mig på handleden drev mig till att fortsätta. Första gången var jag nog mest förvirrad, andra gången med.. Sen blev det från en "jag mår dåligt just nu lösning" till en alldaglig sak. Det blev en del i mina morgon o kvällsrutiner.
Tills mitt ex fick mig att inse att det inte skulle fungera i längden. Jag vet inte riktigt varför, inte heller hur han lyckades när så många psykologer misslyckades men han gjorde det. Han kröp inpå, under skinnet på mig. Han fick mig att se förbi dagen o börja se fram emot morgondagen. Han väckte liv i mig efter några års mörker..
Jag vet inte heller vad som fick mig att må så dåligt. Om det var pga omständigheterna där hemma då eller om det kanske var för att jag blev tvungen att ge upp hela min barndom efter ett läkarbesök där jag trodde att jag skulle få diagnosen "lunginflamatation".. Istället fick jag med en psykolog, 3 läkare, en kurator höra: Om detta är vad jag tror, vilket jag verkligen inte hoppas på så är det illa. Riktigt illa. Jag kan inte så mycket om just denna sjukdom så jag låter min kollega berätta mer" två timmar senare satt jag bara yr på stolen..
- Du sjukskrivs från skolan. Nej, det du känner just nu, denna lilla ork du har nu är den enda ork du kommer ha tills du fått nya organ. Du kommer inte bli bättre, utan sämre o sämre med tiden. Detta är seriöst.. Nej, gymnastiken o dansen kan du glömma. Förstår du allvaret här? Din sjukdom har 80%dödlig utgång..
Seriöst, han tog ifrån mig all hopp om att jag skulle bli okej. Det kändes som att han slog sig genom mina tuffa murer, slog ner mig o sparkade på mig, o sen lite till. Att gå ifrån en läkare med tanken "80% dödlig utgång" kändes inte bra.
Min kurator här säger att hälften av det som sas den dagen jag fick min diagnos räcker för att knäcka vilken människa som helst. O hon tror att jag måste "möta" den dagen i mitt huvud igen (eller åka till den läkaren o säga vad jag tycker om sättet jag fick diagnosen på) för att finna frid o ro. Hon tror att mycket av min självhat beror på att jag inte stod på mig den dagen.
Jag vet inte om det skulle hjälpa. Men att ligga här o tänka på det gör inget bättre. Så nu stänger jag ner. Sov gott,...
att du har orkat med allt detta är förbluffande, och även om kampen inte är slut så har du kommit en sån jävla lång väg! de läkarna gjorde helt fel i att sätta upp dig för nederlag, men de kände väl dig inte alls, för du har bevisat att du är starkare än din sjukdom. hur det än går så har du i alla fall varit starkare än många skulle kunna vara i din situation, och jag hoppas att du en dag kommet att bli mer säker i den styrkan. tänker på dig, kram<3
SvaraRadera