302

302 inlägg.. Onödig information jag så glatt delar med mig av. Varför? Det undrar jag också samtidigt som jag ser mina fingrar ta över tangentbordet. Ibland så vill jag skriva så mycket men sen kommer inget fram, sen ibland så trillar jag bara in på bloggen o skrivandet flyter på.

Jag ska snart dra igen här. Dra ner för fönstret, byta om till sovkläder, borsta tänderna o sist av allt stänga dörren här. Av någon anledningen känner jag mig mindre ensam när den är öppen. Om det är rösterna utanför eller om rummet bara känns lite större då vet jag inte. Kanske lite av båda och det fungerar iaf.

Jag har fått åka hem TVÅ ggr på en veckas tid. Vilken lycka. Att komma hem. Riktiga hem. Inte detta iskalla vita rum som jag, min familj o även sjuksköterskor ibland råkat hem. Även  om det varit det nu i 10 veckor. Jag fattar knappt hur jag stått ut. Eller iofs så gjorde jag ju knappt det. O jag har andepresivamedel och några sköterskor att tacka för. Speciellt två som såg igenom "Jag mår bara bra tack".. Varför envisas jag så med att stå ensam med allt?

Jag vet inte riktigt när det började. Inte heller när det ska sluta.. Det tär på mig, men inte lika mycket som tanken på att jag skulle lägga denna tyngd på någon annan. Men jag har blivit bättre med det där. När sköterskor frågar så säger jag som det är rakt ut, men självklart så ljuger jag mina närmaste rakt upp i huvudet.

"Jag mår bara bra tack. Hur mår du själv? Berätta om de där som hände!..."