Helg permiss!

JAG ÄLSKAR MIN  LÄKARE! Nej det gör jag inte. Han är lite snygg. Lite sådär badboy looking hot. det är inte därför jag älskar honom. Nej, det är för att hans första dag på jobbet efter 4 veckors ledighet säger: Ja Tess, jag är nog den enda här mer än du som vet att du klarar dig själv. Vad sägs om en du åker hem imorgon o kommer tillbaka något så sent som söndag?

- Eller så åker jag redan ikväll så sparar jag mycket av morgondagen om jag tar taxi ikväll.

Medans sköterskorna drar sig lite, någon biter försiktigt i sin läpp o sjukgymnasten svarar: Jag håller med. Tess har gjort stora framsteg dom senaste dagarna. Trots febern och lite infektions reaktioner på testerna.

"Yes då säger vi så. Du har numret hit o kan ringa oss vilken  tid på dygnet. Njut nu av din helg o ta hand om dig" säger min läkare innan vi han går vidare..

Scooore! :D Om jag är lycklig. Sitter t.o.m o ler för mig själv hemma hos mamma just nu (= Imorgon blir det lunch på stan med mina bästa S o snutte! Lite sådär att jag missa en festival som pågår en stad nära min. O alla mina vänner är där såklart.

Men man kan inte få allt i världen heller. Jag är glad över att jag är utanför mina "vanliga" fyra vita väggar. trots mitt tappra försök med att göra sjukhusrummet mer personligt genom att hänga upp en massa foton på mina nära o kära, och några goa minnen så är det aldrig ens hem. Och om det är något jag lärt mig uppskatta på senaste så är det mitt hem. Mitt egna lilla ställe. Mitt egna lilla project..

För er som inte visste så är min näst största passion inredning.(min största är matlagning). Jag älskar att måla om. Göra något med väggarna. Mer än att slänga på en färg. Oftast blir det att jag köper något från panduro. Något i stil med någon mall eller något. Senast slängde jag på en budha gubbe i guld på en brun vägg. Det blev as snyggt faktiskt! Min vän hade det som tema. Brunt o guldigt o lite asiatiskt.

Ja.. det är väl en del man längtar till. Småsaker.. vad längtar ni till? Har ni några mini mål?

"Varför har en så söt tjej så fula ärr?"

Jag har tidigare berättat att jag till slut berättade för sköterskorna här att jag är äs o självskadare. Det var jag tvungen till när jag var så nära att börja göra mig illa igen. Jag har skurit mig sen minst 8 år tillbaka. Hur o varför det starta vet jag inte. Det enda jag vet är att den där "befriande" känslan som jag fick efter att ha skurit, rivit eller bränt mig på handleden drev mig till att fortsätta. Första gången var jag nog mest förvirrad, andra gången med.. Sen blev det från en "jag mår dåligt just nu lösning" till en alldaglig sak. Det blev en del i mina morgon o kvällsrutiner.

Tills mitt ex fick mig att inse att det inte skulle fungera i längden. Jag vet inte riktigt varför, inte heller hur han lyckades när så många psykologer misslyckades men han gjorde det. Han kröp inpå, under skinnet på mig. Han fick mig att se förbi dagen o börja se fram emot morgondagen. Han väckte liv i mig efter några års mörker..

Jag vet inte heller vad som fick mig att må så dåligt. Om det var pga omständigheterna där hemma då eller om det kanske var för att jag blev tvungen att ge upp hela min barndom efter ett läkarbesök där jag trodde att jag skulle få diagnosen "lunginflamatation".. Istället fick jag med en psykolog, 3 läkare, en kurator höra: Om detta är vad jag tror, vilket jag verkligen inte hoppas på så är det illa. Riktigt illa. Jag kan inte så mycket om just denna sjukdom så jag låter min kollega berätta mer" två timmar senare satt jag bara yr på stolen..

- Du sjukskrivs från skolan. Nej, det du känner just nu, denna lilla ork du har nu är den enda ork du kommer ha tills du fått nya organ. Du kommer inte bli bättre, utan sämre o sämre med tiden. Detta är seriöst.. Nej, gymnastiken o dansen kan du glömma. Förstår du allvaret här? Din sjukdom har 80%dödlig utgång..

Seriöst, han tog ifrån mig all hopp om att jag skulle bli okej. Det kändes som att han slog sig genom mina tuffa murer, slog ner mig o sparkade på mig, o sen lite till. Att gå ifrån en läkare med tanken "80% dödlig utgång" kändes inte bra.

Min kurator här säger att hälften av det som sas den dagen jag fick min diagnos räcker för att knäcka vilken människa som helst. O hon tror att jag måste "möta" den dagen i mitt huvud igen (eller åka till den läkaren o säga vad jag tycker om sättet jag fick diagnosen på) för att finna frid o ro. Hon tror att mycket av min självhat beror på att jag inte stod på mig den dagen.

Jag vet inte om det skulle hjälpa. Men att ligga här o tänka på det gör inget bättre. Så nu stänger jag ner. Sov gott,...

302

302 inlägg.. Onödig information jag så glatt delar med mig av. Varför? Det undrar jag också samtidigt som jag ser mina fingrar ta över tangentbordet. Ibland så vill jag skriva så mycket men sen kommer inget fram, sen ibland så trillar jag bara in på bloggen o skrivandet flyter på.

Jag ska snart dra igen här. Dra ner för fönstret, byta om till sovkläder, borsta tänderna o sist av allt stänga dörren här. Av någon anledningen känner jag mig mindre ensam när den är öppen. Om det är rösterna utanför eller om rummet bara känns lite större då vet jag inte. Kanske lite av båda och det fungerar iaf.

Jag har fått åka hem TVÅ ggr på en veckas tid. Vilken lycka. Att komma hem. Riktiga hem. Inte detta iskalla vita rum som jag, min familj o även sjuksköterskor ibland råkat hem. Även  om det varit det nu i 10 veckor. Jag fattar knappt hur jag stått ut. Eller iofs så gjorde jag ju knappt det. O jag har andepresivamedel och några sköterskor att tacka för. Speciellt två som såg igenom "Jag mår bara bra tack".. Varför envisas jag så med att stå ensam med allt?

Jag vet inte riktigt när det började. Inte heller när det ska sluta.. Det tär på mig, men inte lika mycket som tanken på att jag skulle lägga denna tyngd på någon annan. Men jag har blivit bättre med det där. När sköterskor frågar så säger jag som det är rakt ut, men självklart så ljuger jag mina närmaste rakt upp i huvudet.

"Jag mår bara bra tack. Hur mår du själv? Berätta om de där som hände!..."

soova..

Jag har mycket att berätta, men jag hinner inte. Klockan jagar mig o morgondagens  blodprovstagning tidigt. Jag klättrar snart på väggarna. SOMNA! Blir så uppjagad o stressad. Denna eviga kamp som bara ger mig ångest. Fan ta perfektion!

Jag ska be om en sömntablett till, o möjligtvis en lungnande med..
Vart nånstans i denna guppiga resa tappade jag kontrollen helt?

Soo close yet so far away..

Så här är jag. Vid mitt mål. Ett BMI på 16.. strax under för att vara mer exakt. Hur länge har jag kämpat för detta? Denna runda iaf.. Hur hårt har jag kämpat?, inte så hårt egentligen. Jag har min sjuka kropp att tacka för detta resultat.

Detta tomma resultat. Jag ser ingen skillnad. Mina kläder hänger på mig o vågen visar andra siffror. Men jag ser verkligen inte ut o ha gått ner ens 1 hg, även om alla säger att det syns jätte tydligt. Var? I örat på mig eller? Jag blir arg o frustrerad. Mest på mig själv då jag inte kan bestämma mig för vad jag vill. Hur ska jag kunna äta mig "frisk" när jag har äs? Hur ska jag kunna lägga desse tankar vid sidan om när jag ska äta?

Självklart började jag med detta för att se resultat o om jag inte ser nått ännu så måste jag väl fortsätta. Vad har all svält o bantande annars varit bra för? Jag måste nå mitt mål. Ett mål som inte längre är en siffra utan en reflektion..

Starving for perfection, hating her reflection..

41,3

Hi lovers! Hur har ni det?
Här går det seeeeegt! o lite dåligt.. till o från får jag små infektioner o det är självklart inget konstigt med det när man bytt organ då dom sätter ner ens imunförsvar helt. Men då måste man ju behandlas med antibiotika ju.. jag har nu satt diagnosen på mig själv (då läkarna aldrig hitta någon orsak till varför min mage vägrar behålla något i sig ibland) o det är att jag inte tål antibiotikan. as simple as that.

Detta insåg jag i fredags morgon när jag kvällen innan inte lyckades behålla alla kvällstabletter. så sa jag det till sköterskan som bestämde att vi skulle byta antibiotikan från tablettform till i spruta. Igår behöll jag allt men åt väldigt lite då illamåendet höll i sig.. men idag känner jag inget :D

Har dock ätit massor ): Har lite ångest över det men det får va.. jag måste återhämta mig från operationen så att jag kommer hem nån gång..

morgon vikten: 41,3

Kort:
Spyr fort allt. Sondmatas. 42,1 kg imorse.

Jag vill inte detta mer.

I'm gonna make it by any means, I got a pocketful of dreams..