Förra helgen. Hela akuten resan. Jag tänkte bara "here we go again." Och grät. Jag tror nog att jag smällde i botten denna gång. Jag funderade på att skippa medicinen. Jag funderade på att överdosera andra. Jag funderade på att springa ut på gatan och bara slänga mig från kullen o rakt ner i den trafikerade gatan. Jag funderade på att krossa rutan och skära mig. Jag funderade t.o.m på att leta upp sjukhuspoolen o dränka mig.
Men morgon efter min breakdown kom bästis. O sen kom mamma o pappa. Bror hans fru o lilla E. Mitt hjärta! När dom kom in i rummet så tjaffsade bror o hans fru "Ta honom han har gnällt hela vägen". När han väl såg mig så storlog han. Han sprang till min säng, lyftes upp o började busa med mig!
Sen vet jag seriöst inte vad som hände. Jag grät hela den natten, med ett leende på läpparna. Jag var något fruktansvärt ledsen, nere men jag log? Jag fick tillslut trippelt så mycket lugnande som jag brukar få. Jag hade 41,3 graders feber till med.Sen vet jag inte om jag seriöst snappade där. Dagen efter skrattade jag åt allt. Jag skrattade åt att dom misslyckades med blodproverna, 4 ggr. Jag sa åt praktikanten att fortsätta försöka. ( jag brukar skrika o gråta av rädsla annars) Jag skrattade när läkaren kom med dåliga nyheter. Jag skrattade när dom dissade mig en rakhyvel o sa "Vi vet om att du har varit eller är en självskadare". - Står det även att jag är ätstörd? "Ja det är vi väldigt medvetna om."- Haha va bra! Jag skrattade åt sköterskorna när dom tyckte synd om mig som missade bröllopet. Jag skrattade när dom frågade hur det har gått efter operatioonen.
- Skit. Hahaha. Jag menar. Jag ligger inne med en infektion för 8ende gången i år. Hahaha skojjar någon med mig? Jag är fan ett levande skämt. Vem fan har SÅN jävla otur? Blödande magsår? Pga medicinerna o stress? O sen blir DET infekterat? Come on.. hahahha.
Dom tittade lite märkligt på mig och gick. Sen dess, skrattar jag åt allt. Mamma o dom undrade på riktigt om jag hade fått någon ny medicin. Antingen så har jag blivit sjuk i huvudet eller så har en ängel gett mig lite ro.
I vilket fall så tänker jag njuta av detta sjuka tillstånd så länge det går.
- Jag klär ju i vitt iofs?
Jag tycker verkligen synd om dig och så orättvist att du har drabbats av detta :-( Visste inte om detta med din sjukdomshistoria. Är iofs en ny läsare. När fick du en transplantation? Vad berodde det på (om du vill berätta så klart)?
SvaraRaderaIbland kan man faktiskt inte göra annat än att skratta! Gränsen är hårfin mellan skratt & gråt. Du kan ta igenom dig detta! Kämpa på! kram