97 månader senare..

Jag minns inte när jag senast hade en dröm. Eller om jag någonsin har haft en. Missuppfatta mig inte. Förutom min sjukdom så har jag varit så himla lyckligt lottad. Där finns tusen saker jag kan säga som gör mig lyckligt lottad. Men sen när jag ser på helheten, min sjukdom o allt jag har förlorat pga den. Så känner jag inte mig lika lyckligt lottad.

Vi alla fick frågan, "Var tror du att du är om 10 år?"
Alla bubblade av svar. Jag visste inte då heller vad jag skulle bli.

Men sen den dagen, 18 september 2003, så tänkte jag alltid om. Vart jag skulle vara om 10 år? Bregravd och bortglömd. Det var verkligen tänkte. Vad skulle jag annars tro? När sveriges, JA sveriges duktigaste hjärtläkare sa åt mig, gång på gång "Jag är ledsen, det finns inget vi kan göra mer än att försöka sakta ner det. Din sjukdom har tyvärr bara en dödlig utgång."

Medans mina vänner var iväg på en skol utflyckt. O detta minns jag så väl. För jag hade längtat efter det dagen hela högstadie tiden. ( Jag är en riktig nörd. Historia, biologi och kemi, alltså? Bäst!) Men jag kunde inte åka med. Jag var tvungen att möta upp en advokat med mina föräldrar, kurator och läkare. Jag skulle skriva ner allt runt min död. Vart ville jag bli begravd? Hur? Vad ska hände av allt mitt? Vad var mina sista önskningar?

Jag hade bara en önskan. "Kan jag fortsätta med gymnastiken o dansen?" Nej.
Ett klart o kallt, Nej.

Från o med då, så var varje månad a blessing. Mitt hjärta drogs till idrotten, min hjärna drogs till utbildningen, mitt barnsinne drogs till skolan o mina klasskamrater. Men min kropps drogs bara ner. Mina hopp o önskningar dog. En efter en. Tills jag till slut inte hade något kvar. Min passion för allt var borta, mitt barnsinne var begravt och min självkänsla? Hela min personlighet var borta.

Men nu har jag fått en andra chans? Jag har "fixats" fysiskt och blivit utslängd ut till verkligheten. Där jag aldrig tidigare har varit. Denna gång, osäker som aldrig förr. Hur ska jag klara detta? Hur ska jag kunna börja om? Vart börjar jag? Hur ska jag göra allt det där jag så många gånger fick höra att jag aldrig skulle kunna?

Vart ska jag finna styrkan?