All the way..

Något har väckt mig till liv. Eller några. Folk börjar komma tillbaka. SYnas o höras! Jag har saknat så många.. Idag har jag för först gången på över en månad, känt att min dag har varit bra! Hela dagen. Jag har bara skrattat och haft kul! Kopplat bort hela CVK´n och sköterskorna.

Detta trots att jag hade en sköterska här imorse som vanligt. Trots att jag har fått 3 samtal från olika sjukhus/sköterskor. Och trots att jag har fått byta, lägga om och rengöra runt cvk´n. Det är infekterat. Men ack dumma dom så tror att jag tänker åka in o byta den. NO WAY! Jag deficerar infektionen tills den eller jag dör.
- Inte för att man kan dö av att deficera ett sår, men ändå.

Jag o tre vänner fick ett ryck o bestämde oss för att gå på Älgsafari. Haha Jaa.. Vi bor i skåne! Ska jag behöva säga mer? (:

Jag vet fortfarande inte vad jag väger. O jag är lite chockad och känner mig lite förelämpad över mammas kommentar för en timme sen. Hon drog upp min tröja (den gick till knäna) o tittar på mina ben "Tess?! När blev du smal?!" Vänder mig mot pappa o säger "Titta på henne! Det är bara ben o skin!"

Men Pappi verkar mer uppmärksam.. Han tittade på mamma o frågade henne var hon har varit den senaste månaden. Så glad jag blev! :D

Något annat som gjorde mig glad var att mina vänner hade köpt ett armband till mig. Ett "styrke" armband som jag alltid ska ha på mig på sjukhus så att jag vet att dom finns där o bryr sig om mig. Även om dom inte kan komma.. Hur jävla sött var inte det?! Kanske precis vad jag behövde..

Ok. Dagens intag:

En dl mjölk och två skorpor. ( Jag har skorporna som flingor)
En twisterglass
Två chili cheese
Två matskedar ris

Efter min första chilicheese så vände det i magen. Direkt! Sen tryckte jag i mig en till. Det var inte smart. Väl hemma hos Sandy kom allt upp igen. Lite av glassen med /= Två skedar ris var det enda jag fick i mig av middagen en halv timme senare.

Så det har varit en bra dag.

Hungrig

Jag har legat i sängen i två timmar nu. Jag vägrar gå upp! Om mindre än tre timmar är sköterskan här. Jag vill sova lite till! O jag är jättehungrig! Så går jag upp nu så kommer det bara leda i hets.

Dom har ökat kortisonen. X4. Från en tablett om dagen till fyra. Det är mycket! Det förstår alla som har haft den medicinen. Eller känner någon som har det. Man blir oftast smällfet av dom. Man måste inte bli det. Men som jag, jag har ingen mättnadskänsls just nu. Jag är hungrig, törstig och sötsugen all the time! Jag vaknar upp på nätterna o tänker "maat".

Men som tur är så kan jag inte öppna kylskåpet och bara ta något. Det mesta är från dagen innan, laktos eller inte tillagat. Men jag ska inte ljuga. Jag äter flingor dagligen. O minst ett mål till.

Så, jag undviker vågen. Iaf i en vecka. Kanske. Typ? Äh jag håller inget jag säger nuförtiden.

Om ca 22 dagar flyttar jag! :D kan ni fatta det?! Inte jag heller. Jag har inga möbler |: fast jag har ju valt ut möblerna. Dom ska bara köpas. Sen tänkte jag lägga upp bilder på min lägenhet och lite sånt. Kan kanske vara kul o se lite hur saker ser ut i mitt liv? Nja. Kanske.

Ska försöka somna om. Hörs senare <3

Inhola

Jag är hemma. Jag mår bra. Eller relativt bra. Rent mentalt mår jag mycket bättre. Det är helt klart skillnad när man är hemma. Man håller sig sysselsatt och får göra saker man tycker är kul.  Så kan jag för en stund glömma bort hur allting är just nu.

kl 9.00 och 21.00 kommer sköterskor hit. Ger mig droppet som tar en timme sen går dom. Men dom sitter här en hel timme. Jag älskar dom för deras jobb! Att jag får vara hemma.. Att man kan lösa det så. Men jag tycker synd om dom. Att bara sitta brevid en. Jag bjuder alltid på kvällsfika/ frukost. Oftast mackor och Te. Eller kaffe. Men ibland känner jag att jag seriöst inte gör tillräckligt.

Men idag vaknade jag lite små off. Det kan vara för att D skickade kl sex imorse och väckte mig. Det har han gjort flera dagar i rad nu. Börjar bli måttligt irriterad kan jag säga. I torsdags skickade han. 4.30 "Hej,. vad gör du?" några minuter senare. "sover du?"  nån minut senare "hallå?" Alltså.. Seriöst!? O när jag sover så skriver jag i sömnen. Och oftast är árg.

Dagen efter tänker jag oftast "Herregud. Varför skrev jag så?" Som i detta fall hade jag till slut svarat "Va vill du? Seriöst. VA FAN VILL DU MIG?! Klart fan jag sover"

Stackare. Det slutade med att HAN bad om ursäkt 3 ggr.. Haha. Det är något fel med oss två.

Mina bästa vänner är i göteborg / borås nu. O jag är så himla ledsen över att jag inte kunde med. Verkligen. Jag tycker det är jobbigt. För so far, har jag missat ALLT denna sommar. Min bästa väns födelsedag, min brorsons födelsedag, min storebrors större förlovningsfest, min lillebrors födelsedag, en 50 års fest, en helg hos bästis, kstad festivalen, min hunds 7års födelsedag och siesta.

O jag har säkert missat att skriva något. SÅ jo. Jag tycker detta är skit. O ibland vill jag bara lämna det. Men saken är den att jag är för feg för att ta mitt liv. O jag vet inte om jag hade kunnat vara så självisk att lämna mina nära i den sorgen. När alla hela tiden gör allt dom kan för att få mig o må bättre. Sätter mig i första hand.

Men ibland får man känna sådär. Ibland får man vilja ge upp. men man får inte göra det.
O jag lämnar aldrig DIG.

O TAck till den anonyma kommentaren om nålen (: Mina läkare är så vana vid att jag förstår deras läkarspråk att dom ibland glömmer bort att jag faktiskt inte förstår allt. Det gör jag faktiskt inte. Så tack (:

Förbannad

Jag är så fruktansvärt förbannad just nu! Jag vet seriöst inte hur jag ska lugna ner mig!

Vi har sagt det förut, o jag säger det ingen:
Ingen kan komma mellan oss två! Ingen mer än just vi två.

O en sak är säkert. Alla som knarkar, knarkar! Om det är E, rent morfin eller morfin i smärtstillande! Skit som skit! O jag tänker inte hänga rundor med knarkare. Det är en helt klar sak!

Sen om vissa tycker att jag själv tar för mycket smärtstillande så tyck det. Bryt kontakten med mig om ni vill. Jag står för att jag är fast i det. Men jag tänker inte stå brevid o se någon mer gräva ner sig i det.

Jag drar. Utan ens att tänka om. Inte en chans. Jag drar.

How many cm is it to happiness?

Mini bild bomb

Först o främst: TACK för era kommentarer.. Ni hjälper mig orka skriva. O jag behöver skriva av mig. O ni är så himla snälla o rara.. tack <3

Min dag började inte bra. Ett av stygnen var jätte rött. Det kliade o gjorde ont. Så jag kallade hit sköterskan. Det var inget allvarligt. Men plasten på stygnet var löst o hade då legat o drag i stygnet lite. Obehagligt.

Jag fick dagspermiss så lillebror var här klockan två. han fyllde 20 idag så vi skulle fira det. På bästa sätt vi kunde just nu. I en och en halv timme väntade jag på att läkaren skulle komma o byta förband. Sen när klockan slog tre så fick jag spel. Jag tejpar ihop mig själv sen går vi!

Sagt som gjort. Vi tog bussen in till stan. Där fikade vi först på ecpressohouse (stavningen?). Med min lillebror o andra bror , och en barndomsvän. Lillebror känner stora syster väl. Han köpte en coca cola zero till mig <3 Sen gick vi inom Burger King. För att jag behövde gå på toa.

Sen shoppade vi! :D Jag köpte ett skärp, med matchande sandaler med hög klack. En tröja köpte jag också.

Eftersom det är lillebrors födelsedag så sa jag bara: Vart vill du? Jag bjuder idag. Ska vi till Hm? Behöver du skor? Något speciellt?
Spelbutiken. Såklart (: Väl där inne var vi BÅDA som småbarn. Haha. Titta på denna! Här är denna! Woow! Titta vad jag hittade!

Vi gick därifrån med dom två senaste Call of douty och Battlefield. Så bror var överlycklig. <3 Lillebror. Han är så himla underbar. Han gör verkligen allt för en. Han hade vänt upp o ner på hela världen för att bara se mig le..

Sen bjöd jag mina bröder på middag. -1 en utav dom. han kunde inte komma. Thaimat blev det. Dom älskade det! O jag älskar att känna att jag har gjort något. Jag bjöd. Mina bröder. Det är alltid dom som bjuder o tar hand om mig. Så det var riktigt kul att kunna bjuda.

På vägen hem gick vi inom ica. Jag fyllde en påse godis. nästan 400g visade vågen. Men varje steg mot kassan kändes tyngre o tyngre. Jag kände verkligen att jag gjorde något fel. Det kändes som att folk tittade på mig. Skammset. Jag skämdes.. Så jag vände i kassan. Gick o tog en låda med vindruvor istället.

Det kändes riktigt jävla bra. Faktiskt.
l.

Bilderna: 

Första: är mina lår innan jag blev sjuk och åkte in senast.

Andra: bilden är min lunch här. Jag har önske kost så jag styr det lite, men att jag ändå håller deras regler om att äta 3 ggr per dag. O räkor innehåller inte många kalorier.

Tredje: Mina lår i taxin i helgen.

Fjärde: Min fika idag. Hur söta är inte desse flaskor!?

Och sista bilden är på mig. Min hals. Slangen går ner i en blodåder. Jag vet att den är till för att kunna dra blodprover. och ge medicin igenom. Men jag har inte fattat varför jag inte bara kan ha en vanlig på armen? Kanske för att detta är en tre veckors behandling. Mindre stick? CVK  heter det, för er som vill utforska detta ämne lite till.

En citidon, en panodil, en oxascand, en provan och en zopiclon, gör att man har svårt för o skriva. Jag måste sova. Godnatt.

Same mistake..

När jag sätter mig för att skriva här så gråter jag bara. Jag vet inte om det är för att känslorna kommer fram. Jag är arg, sårad, rädd och något fruktansvärt besviken. Och det är inte på någon speciell. Det är på livet. På mitt liv. Jag är så himla trött på hur allt är. Hur mycket jag missar. Jag har sett mina drömmar dö. En efter en.

O jag är inte längre säker på om jag någonsin kommer känna "Fan. Jag har allt jag vill ha här i livet. Jag mår bra. Jag är Lycklig." O skulle jag känna det, så vet jag att allt kommer rasa.

Om jag skulle träffa en kille, o förverkla min dröm. Att bygga ett liv med en man vid min sida. Att ha barn. Att ha ett jobb. Att bara komma ut i den världen igen! Ja, jag har ju varit där innan. Men sen rasade det. Jag lämnade det. Jag lämnade all min trygghet och den enda människa jag någonsin älskat för precis allt han är. Jag lämnade en dröm, för att han inte mådde bra. Pga min sjukdom. Natten han bröt ihop o sa att han inte längre kunde mer. Att han dagligen undrar om han kommer hem till att hitta mig död. För det var så det var. Jag skulle ju dö när som helst.

Så jag drog. Lämnade allt. Mitt hem, min fästman och hela min identitet. Vem fan var jag? Markus o Tess var jag. på 3,5 år så var det "vi" i allt. Nu stod jag där. Bara jag, ensam utan boende. Med en lillebror på släp. Förstår ni pressen på en när man har en tonåring med? Han måste ha stabilitet. Ett hem! Jag var nerslagen.

Där var en ängel som lyfte mig ur det. Sandra. Från ingenstan kommer denna människa jag bara träffat några gånger: Tess, hur mår du? Det är fan inte något lätt du går igenom. Vill du prata om det? Jag var stängd som en mussla. "Nej det är ok. Jag mår bra".

- Det är du inte alls. Men vi tar det när du är redo. Nu, ta på dig lite kläder vi ska ut till parken o fika. Jag: alltså, det är mitten av januari. Det är dökallt.

- Precis. så ta på dig varmt! Jag har nybakat med mig och en massa varm chocklad. Jag hämtar upp dig om en kvart.

Den dagen klev jag upp igen. Jag hittade något nytt. En grej bara ens bästa vän skulle tänka på och göra. Sen rullade dagarna på.. Vi fick ordning på lägenheten. Sandra var över stup i kvarten. Och på bara några veckor ökade hon mitt självförtroende så mycket att jag t.o.m började gå ut och festa.. Jag började leva igen.

Och idag. Idag ligger jag på sjukhuset. För 3 månadersen bodde jag med mina ena bästa vän! Vi hade kul VARJE vakna minut ihop. Jag blev arg när hon jobbade för mycket. För att vi aldrig sågs. Vi tjaffsade aldrig direkt.. Vi hade så kul.. Sen flyttade hon, o jag kände direkt att *aj, detta kommer inte vara bra för mig*

Killen jag gillade gick o höll hand med någon annan. Mitt fel. Jag sa till honon "inga känslor". Varför gör jag ens det? Jag lurar bara mig själv om att jag ska kunna mysa med någon men inte falla för dom. Men sanningen är den, att jag egentligen inte kan ligga med en kille jag inte har känslor för. Jag har försökt. Jag kan inte. Så nu är han ur bilden.

Lena dumpade mig för att jag inte valde mellan henne o Sandra. Jag ångrar inte mitt beslut. Har aldrig tvekat. Men jag önskar verkligen att Lena vill träffa mig. Bara prata. Bara vara vi.

O nu flyttar sandra. Till England. Ja.. England.

Så, vem fan har jag kvar egentligen?!
Jag lever för familjen. O ingen annan. Jag skulle aldrig kunna skapa den sorgen pappa o mamma hade fått gå igenom. O mina syskon. O mina syskonbarn..

Men om jag hade fått önska. Så hade jag velat gå bort. Stillsamt. Bara somna in.

Få ett slut.

Tillbaka

Jag är trött. Utmattad. Slutkörd. Hopplös.
Jag är olycklig rent ut sagt.

Ensam. Var är Sandra? Min bästa vän? Jag har hört av henne. Men jag har inte sett henne på 3 veckor nu. Jag saknar henne. Jag vill ha henne här. Men jag vill inte be henne komma. Jag kan inte bara be folk lämna allt o komma så fort jag blir sjuk. Det är som mamma sa sist:
Hur länge ska alla vänta och skjuta på allt för att du är sjuk?

Det är sant. Alla har egna liv. Det handlar nog mest om att jag saknar mitt. O att jag saknar mina vänner. Mest av allt saknar jag mig o bästis. Vår lägenhet. Hela helheten. Tryggheten och allt kul vi gjorde..

Det känns verkligen som att allt rycks ifrån mig. Så fort jag ler o tänker "Det är bra nu".. så vänder det. På minuten. Det känns som att allt går emot mig. JAG ÄR INTE FRISK. FÖr ett år sen lovade dom mig att jag skulle leva som vilken 23 åring som helst. Men det gör jag inte.

Jag har sagt det förut o säger det igen. Jag har aldrig känt mig så sjuk som jag gör sen jag bytte lungor. Jag mådde bättre innan. Och för första gången sa jag det rakt ut till min läkare. "Jag har mått sämre på ett år, än vad jag gjorde på mina 8 år med min förra sjukdom". Och för en gångskull så sa dom inte emot mig. "ja.. det förstår vi" fick jag till svar.

Men vad hjälper det? Vart leder det mig? Tack för förståelsen?

Jag känner mig faktiskt bestulen. O lurad. Hur kunde jag vara så blind? Dom bara matade mig en massa positivt. O sa det i förbifarten "Där är såklart biverkningar av medicinerna, precis som vilka andra som helst. Vill du veta mer exakt om dom så finns broscherer.".. O jag bara: "Nej. det tar jag då! Inte lönt att gräva ner sig i det redan nu, om jag ändå måste dit."

Idiot. Idiot idiot idoit! JÄVLA JUBELIDIOT!
Jag är korkad. Verkligen jätte korkad.

Men nu sitter jag här. Det finns ingen återvändo.

Jag hade Permiss idag. Åkte till mamma 5 minuter. Ja. 5 minuter. Kramade om min brorsbarn o sa hej. Sen hoppade jag in i en bil o körde till Helsingborg. Firade min brorson som fyllde ett.

Men jag åkte härifrån utan känslor. Jag har en slang i halsen ( lång historia kort:det är en infart. Dom tar blodprover o ger mig dropp där. Så slipper jag bli stucken var tredje dag. )

Hoppade av taxin utanför mammas. Mitt i stan. 3 fulla uteserveringar. O jag brydde mig inte. Försökte inte ens dölja det. Detta börjar bli en vardag för mig. Väl hemma fick jag nästan panik. "Wow, vad mycket folk.. O vilket liv. Så många röster.."

Sen efter kalaset så kom jag hit. Helt plötsligt var här för tyst. Det har inte varit för tyst eller lugnt här innan idag. Det har varit skönt. Men nu var det för tyst. För ensamt. O hade rummet blivit mindre? Det är inte möjligt.. Så jag gick upp till min gamla avdelning. Kramades lite med gamla sköterskor och tog en kort fika (en kopp te). Det var skönt att komma nånstans där folk kände mig som Tess. Och inte "rum 5"..

Men nu är jag tillbaka i mitt rum. Detta är trdje dagen då jag äter 3 måltider och behåller dom. Så min vikt måste ha ökat. Men dom väger inte mig. O det sista jag vill är att skapa oro för mina äs. Så jag tänker inte be dom väga mig heller. Här vägs man på en stol. så jag kan inte bara gå ut till korridoren o väga mig.

Jag tycker att mina ben ser smalare ut. Jag älskar det! Jag får en kick av det. Verkligen! Men jag tycker fortfarande att jag har för stora lår. Och mage. Så när det gäller det, så vet jag inte vad jag ska ta mig till. Gå upp något kilo och bli frikare? Eller gå liiiite längre? Pusha mig själv till max och bli.. perfekt?

Jag tror att två kilo mindre hade varit perfekt. Så.. Mål? 40 kilo? Får jag säga 39? Delmål 40.

15.7

Jag lever.
Jag mår bättre. Smärtorna har släppt. Ångesten har lagt sig.. För nu.
Tills nästa infektion.

Jag tycker ibland att jag låter överdramatsik. Jag vill dö, jag har svin ont.. Av infektioner? Det är inte lätt för er att förstå. Jag vet att nån enstaka här vet hur det är.. Om jag inte minns fel så hade hon en vän/bekant eller något liknande som har gått igenom en transplantation.

För er andra så.. Alltså. Ens imunförsvar sätts ner. Kroppen kan inte slå ut ens en förkylning utan antibiotika. Det värsta är att jag kan se det hända. På två - tre timmar.

Det går något fruktansvärt fort! Från att känna mig lite små seg till att få hjärtklappningar, smärtor och feber.. Min feber kan stiga två grader på 30 minuter..

Det är därför det alltid blir akut. O av nån jävla anledning så vill mina njurar jävlas hela tiden. Hela hela hela tiden! Vi har suttit här i en vecka o väntat på att mina njurars värde skulle stiga så att dom skulle kunna börja behandla mig.

Magsår, magkattar och en virusinfektion? Det är lixom knappt så att jag själv tror på det..

Men det är vad det är.
Jag blir inte utskriven imorgon som lovat. Så jag missar min brorsons ett års dag. Precis vad jag behöver. Missa fler viktiga o roliga dagar..

Senast kända
vikt: 41.3 kg..
O jag känner mig inte ens ett hekto mindre.

New LW

Jag lever. Mer eller mindre.

Jag väger 41 kilo. Yäy..
Men så ligger jag också på en sjukhus säng o har ingen ork till något.

Kan inte min kropp bara ge upp?
Ja. Good fight, du kom långt men det räcker.

Bara ge upp o gå vidare.
Jag är redo.

Goood morgon

Jag vägde mig precis.
42,7

Äntligen! Den här tvåan har jag saknat.

Min första kroppsbild på länge..
Den är suddig. O dålig.
Men det är allt jag har på datorn. Slänger kanske in någon bild imorgon. Om jag hinner. Har nämligen två krashade dator att fixa.
ah..

The colors of the rainbow..

Smääärta..
Jag tog död på mina kropp idag. Jag har städat nonstop sen klockan fyra. Med bara apelsinjuice som intag.

Bra i sig. Men jag mår inte bra.
Godnatt

Muh

Solen har legat gömd idag. O jag med den. Jag låg kvar i sängen fram tills mamma kom hem för en kvart sen. Jag tror nog att jag burar in mig i mitt rum idag. Min bror har barnen. Och självklart så är dom sjuka. Hostar o nyser. O dom rör verkligen allt! Allt allt allt!!

Jag blir verkligen frustrerad på barnens mamma som vet hela de här med infektioner o mig. Men ändå inte varnar innan hon lämnar dom sjuka. Ett jävla rötägg är vad hon är.

Jag går i shorts här hemma. Shit. Alltså..
Jag borde inte visa mig i shorts utomhus. Lägger jag mig på en strand så är jag säker på att Greenpeace hade fått rycka ut! Sveriges första strandade vitval! Nej men for real. Inte okej.

Jag åt precis en halv kycklingfilé. Med stark tomatsås. Kanske inte det smartaste kom jag på nu. Blödande tarm o kryddor? Borde inte någon ha sagt det till mig? O laxning med blödande tarm? Hmm.. Detta ska undersökas.

O min kvällsvikt igår:
43,3 kg

Eviga jävla trea.