Jag har inte varit sådan innan. Det sa t.o.m bästis häromdagen. Att hon aldrig sett mig gråta. O skulle hon ha gjort det så kan det ha varit av ren ilska. Sån är jag. Eller sån var jag. Jag vet inte längre vad eller vem jag är.
Det enda jag vet är att min vikt smyger sig uppåt. Bästis säger att jag är smal, jag litar på henne till 100. Men jag känner mig inte smal. Jag ser inte smal ut. Här säger dom att det är muskelmassa som väger. Med tanke på att jag börjat träna. Vilket kan stämma med tanke på att jag numera kan gå i trappor o sånt. Visst benen blir trötta o jag får träningsverk men så är det ju när man tränar musklerna. Hoppas dom har rätt.
Morgon vikten stod på 45,7. med kläder på.
Dislike.
Du är inte ensam. Jag har samma dilemma jag,fast väger mer än du (51-52 kg/ 162cm). Tränar en hel del och måste äta för att orka. Kan "pressa ner" vikten om jag drar ner dramatiskt på maten,men förlorar då även träningsorken och har alltid mått så dåligt de perioderna att jag inte orkat glädjas åt minskningen (som aldrig hållit). Så det ÄR bättre att väga lite mer,ha muskler och orka träna och göra saker,både för kroppen och skelettet och för psyket i längden. Kramar<3/Lisa
SvaraRadera