Ångest

Trots ångestdämpande så känns det inte alls bra just nu. O det är inte pga mat for once. Det är pga folket runt omkring en. Jag kom o prata om Emma, min bästa vän. ELler ja, hon var min bästa vän i fem år. Tills hon lämnade mig. Eller som hon ser det, så lämnade jag henne, för Ana..

Jag förstår inte hur hon tänker där, Men redan innan vi blev bästa vänner så visste hon om Mia. O hon förstod då. Men nu gör hon inte det? Nu, rätt som det är så får jag inte tänka så som jag gjort i 7 år?

Jag förstår att hon är trött på att sitta o låssas som att hon inte förstod att jag gått o spytt efter maten när jag gjorde det. O att mina svimmningar beror på järn brist. Jag vet om att det gnager henne när jag ljuger för andra om att jag ätit när det enda jag fått i mig är Bpiller. Jag vet om att hon hellre vill ha en pigg o glad jag. Jag vet om att allt var mkt enklare o roligare den sommaren då jag för en månad trodde att jag var "frisk".. Det är inte så att jag inte vet. Så det kan hon inte säga att jag inte förstår.

Men jag förstår inte hur hon kan säga att jag inte vill bli frisk. Att jag själv valt detta? Tror hon att det är kul att må dåligt över ett glas läsk? ELler att inte kunna umgås med sina vänner normalt för att dom inte ska märka för mkt? Att springa runt i större kläder för att det inte ska märkas? Att se folk runt omkring en tappa hoppet om en o dra? Eller att se ens familj må dåligt pga ens matvanor?

Tror hon att det är kul att ligga inne o bli tvingad att äta? Att ligga på toan o ha spytt utan att ha blivit av med ångesten? O när kniven bara hjälper för stunden? Förstår hon inte att jag inte vill detta egentligen o hade bytt ut detta mot ett normalt liv på blinda sekunder om jag kunnat?

Trodde hon på allvar att det skulle bli bättre med tiden? Hon förstår inte längre. Hon säger att jag ska ignorera ångesten, men hur jag gör det visste hon inte. Så hon valde att dra. O fine, de kan hon få göra..