Det känns som att jag snart tappar greppet helt. Jag går raka vägen in i väggen. Och jag orkar inte sätta mig ner o ta en minut till att andas ut.
Mina tankar jagar mig. Morgondagens problem känns som så mycket värre än dagens. Gårdagens sitter kvar.
Dagens "detta får mig alltid att må bra" fick mig helt klart att må sämre.
Jag känner mig jagad. Endast av mina tankar och mig själv. Jag har inte kunnat äta något vettigt sen jag skrevs ut i tisdags. En skål nudlar i fredags och en ost macka igår.
Och fråga mig inte vad jag åt i torsdags, för jag är fan inte ens säker på att jag åt något.
Mina skinny tankar är med mig, men dom hörs inte längre. Det är nog bara som allt annat skriker högre.
Jag vet inte ens om jag ska skratta eller gråta längre..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar