Förlåt

Förlåt för denna tystnad. Men hela min värld faller samman.

Min ekonomi tog ett tvärstop. Min lägenhet har blivit uppsagd. Min sjukdom kommer aldrig bli ett förflutna. Men ändå kastas jag ut här.

"Ut i verkligheten! du är snart som vilken 24 åring som helst!"

Vilken verklighet? Jag har min verklighet. Varför ska jag slängas in i andras? Och varför på så skakiga ben?

Hur ska jag ha orken till allt? Jag är pank och nära nog till hemlös. Om jag inte hittar annat på en månad. Som i sin tur jag sen inte heller har råd med.

Någon hjälp kan jag inte räkna med. När jag kommer till någon för att lätta på min ångest så får jag bara mer på mig. " och det där! O hur ska du! O med detta! O! "..

Dom som jag en gång släppt in o hjälpt, känner inte alls för att hjälpa. För dom har sitt.
Som om jag inte hade allt mitt med då jag tog in dom. Egoismen ekar.

Jag är inte arg, o inte heller ledsen.
Jag känner mig kvävd. Som om något inom mig har dött..

Jag vill inte bråka, jag vill inte diskutera något mer, jag vill helst inte ens prata.

Jag måste få bort min dödsångest först. Jag måste lägga all energi jag har kvar, på att överleva inombords.

Det är där det riktiga problemet ligger.