På sjukhuset

I lördags bröt jag ihop. Jag orkade inte mer. Jag ville inte mer. Jag ville seriöst bara låsa in mig i lägenheten, ta en hög med smärtstillande och droga bort mig själv. Få ut lite av min ilska o ångest. Bara få vara jag. Ingen fasad o ingensting, bara Tess. Eller droga bort mig, från mig själv.

Kan det inte vara någon annans tur att vara stark? Kan inte någon annan vara jag?
- Eller, kan inte jag få vara någon annan?

Jag bröt ihop. Jag la mig i bakdaret o bara grät, o grät o grät. O jag ville aldrig gå ur badkaret. Jag vill snitta mig. Bara lite. Inte så djupt. Inte så allvarligt. Bara lite. På min kropp! Min, min egna kropp. Ingen annans. Min.

Varför äger alla min kropp? Varför får jag inte ha den ifred? Den är min.. Eller det är meningen att den ska vara det. Alla andra har fått en egen. En bra kropp. En kropp som fungerar. Den är hel, fin.. O dom har säkert inga självmordstankar. Dom är perfekta! Alla är bra! Alla mår bra! Alla alla alla! Alla förutom Tess. Jag kan aldrig bara få va okej. Det går inte.

Gud måste hata mig något fruktansvärt mycket.

I måndags gjorde dom ingreppet. Låt mig tala om för er, att dom som säger att det inte gör så ont, är fruktansvärda lögnare! Äckliga fula jävla kräk som ljuger för oss! Jag fick TRE "tandläkar nålar" ( Ni vet sånna som man får hos tandläkaren? Dom långa som sen ger kramper? - Ja dom! ) . Tre sånna! I mitt underliv! JA, tro fan det gjorde ont! Jag skrek o jag skrek o hon sa " det är snart över, det var det värsta".

Right! Sen kom det två till. Sen sågade hon, o sen brände hon o jag är arg! Fan vad arg jag är!
O i tisdags sövdes jag för att dom skulle fixa mina tänder. Det gör ont o jag hatar det! Jag är ensam i ett sjukhus i 5 timmar idag! Ingen avdening eller något.
Fan vad jag hatar detta inlägg.
- värdelöst