...

De flesta frågar samma sak: Nu vet du vilka dina sanna vänner är va? Sånt kommer alltid fram när man blir sjuk eller när nått allvarligt händer..

Nej.. Jag visste vilka mina sanna vänner var. O jag är något grymt stolt över att jag hade rätt på vartenda kotte av dom. Vilka som kom fram, vilka som grät med mig, vilka som t.o.m fanns där för mig genom att stötta min familjs genom de tuffa o vilka som ännu inte ens märkt att jag varit hemmifrån i 6 veckor.

Kuratorer o psykologer är här o springer stup i kvarten. Inte så konstigt.. Det är meningen att jag ska bli deprimerad o bryta ihop. För en människa ska inte kunna ta så mycket som jag gör nu. Inget har gjort det o ingen kommer kunna göra det. Jag tror inget annat. O jag är inget undantag..

Jag gråter emellanåt pga ångest. Jag har ångest över tabletterna.. 15 tabletter till frukost, 4 till middag o 8 till kvällen. Jag har ångest över att jag spyr så mycket. Inte svälmant, tabletterna vänder på min mage. Viktiga tabletter som ska hålla mig vid liv. Tabletter som ska hjälpa kroppen att inte stöta bort dom nya organen, stannar inte i magen.

Dom sa att det skulle bli tufft, men dom sa också att dom skulle hjälpa mig mot allt. Dagligen, i fyra veckor har jag mått illa hela dagen o spytt.. Det känns som att där är lite brister i deras planering här..