Happyface? Saadface? It´s a sick place..
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vad jag ska göra av mig själv. Min proAna sida som alltid varit den starkaste sidan av mig (men aldrig varit så stark att den skulle ha kört över min "friska" sida) är nästan nöjd. Jag har alltid varit ProAna med lite kontroll. Aldrig svält mig till svimningar eller nått så dramatiskt.. Eller det är vad jag vill minnas iaf. En stor del av den ätstörda sidan är väl ständig förnekelse.. är det inte så egentligen? Man förnekar saker för sig själv hela tiden, försöker lura sig själv o helt klart nästan alltid hela ens omgivning..
43,2 stod vågen på imorse. Sköterskorna o läkarna drar sig över skägget (min läkare då) o kliar sig på huvudet. Vad mer kan dom göra? Hur fasen ska dom göra sig av med detta illamående så att jag kan börja äta upp mig? Dom ställer sig dom frågorna men kommer aldrig med svar..
Om jag är nöjd med min vikt? Ja.. Om jag tror att den är ohälsosam? Nej.. Vill jag väga såhär? Ja. Vill jag gå upp i vikt? Nej. Men jag vill tro på dom när dom säger att jag kommer må bättre när jag väl börjar äta mer o få mer energi. För jag vill inte må såhär. Jag är klen som en 70 åring. Jag skakar när jag går i trappor, jag kan inte bära min egna bricka o jag behöver hjälp med att byta om. Det är inte okej..
Men jag kämpar ju inte emot. Jag äter så gott jag kan. Igår fick jag i mig ett ägg o en halv biff. Det var vad jag orkade. Idag åt jag två äggvitor (har aldrig gillat äggulan egentligen), ett grillat lycklingben o lite sallad. O jag är mätt. Känner som vanligt ett grovt illamående o vem orkar äta då? Vågen lär väl visa minus imorgon igen. O samma saker kommer diskuteras, samma frågor o inga svar.
Ska jag vara ärlig? Jag är rädd.
Dom har nog ingen kontroll över situationen..
fredag 25 juni 2010
Tack !
Jag måste börja med att tacka för all stöd jag fått här. O förlåt för att jag inte svarat på kommentarerna o mejlen. Ni får inte tro att det betyder att jag inte tar åt mig av dom eller något.. För det gör jag verkligen, dom hjälper. Jag vet inte riktigt varför det trodde jag nog inte först. Men det är så.. Så TACK.
Midsommar.. Glad midsommar! Min midsommar var inte som jag o alla mina vänner planerade i månader.. Nej, istället för en strandfest där alla för en gångskull var samlade så blev min midsommar en aning lugnare. Jag kan dock inte klaga, jag fick permiss hem! :D 6 timmars bara men det var så värt det..
Tyckte bara så synd om sjukvårdaren som var tvungen att vänta i bilen nedanför mammas hela dagen. O han fick inte lov att följa med upp. (Någon policy för att dom tror att pasienterna kanske "tvingar på sig" personalen för att dom tycker synd om dom) o lite så är det väl kanske..
Hemma var så hemma. Jag var inte hemma i min lägenhet dock, var hemma hos mamma. Där en del av min syskon o föräldrar var o vänta (: Middag o mys hela dagen. Som jag saknat det. Något sjukt mycket. O min lilla hund blev helt galen när hon såg mig. Jag saknar henne redan.. Den lilla hårbollen för mig så glad..
Tufft o komma tillbaka hit asså. Tror aldrig det varit så tufft att kliva in i denna byggnad förut. Inte ens innan operationen. Men med lite tur på min sida så var sjukvårdaren som även agera chaffis väldigt trevlig. Runt 26 års ålderna o super social. Så han höll mig på andra tankar hela resan iaf..
Det kommer nog ett inlägg till strax. Jag känner för o skriva helt plötsligt. Låt det flöda när det ändå är igång antar jag..
Midsommar.. Glad midsommar! Min midsommar var inte som jag o alla mina vänner planerade i månader.. Nej, istället för en strandfest där alla för en gångskull var samlade så blev min midsommar en aning lugnare. Jag kan dock inte klaga, jag fick permiss hem! :D 6 timmars bara men det var så värt det..
Tyckte bara så synd om sjukvårdaren som var tvungen att vänta i bilen nedanför mammas hela dagen. O han fick inte lov att följa med upp. (Någon policy för att dom tror att pasienterna kanske "tvingar på sig" personalen för att dom tycker synd om dom) o lite så är det väl kanske..
Hemma var så hemma. Jag var inte hemma i min lägenhet dock, var hemma hos mamma. Där en del av min syskon o föräldrar var o vänta (: Middag o mys hela dagen. Som jag saknat det. Något sjukt mycket. O min lilla hund blev helt galen när hon såg mig. Jag saknar henne redan.. Den lilla hårbollen för mig så glad..
Tufft o komma tillbaka hit asså. Tror aldrig det varit så tufft att kliva in i denna byggnad förut. Inte ens innan operationen. Men med lite tur på min sida så var sjukvårdaren som även agera chaffis väldigt trevlig. Runt 26 års ålderna o super social. Så han höll mig på andra tankar hela resan iaf..
Det kommer nog ett inlägg till strax. Jag känner för o skriva helt plötsligt. Låt det flöda när det ändå är igång antar jag..
torsdag 24 juni 2010
Just a little bit..
Perhaps, perhaps if i got better
perhaps if i challenged myself
perhaps if i was...
just a little bit stronger
just a little bit wiser
just a little less needy
and maybe i'd get there?
just a little bit pretty
just a little more aware
just a little bit thinner
and maybe i'd get there?
...
De flesta frågar samma sak: Nu vet du vilka dina sanna vänner är va? Sånt kommer alltid fram när man blir sjuk eller när nått allvarligt händer..
Nej.. Jag visste vilka mina sanna vänner var. O jag är något grymt stolt över att jag hade rätt på vartenda kotte av dom. Vilka som kom fram, vilka som grät med mig, vilka som t.o.m fanns där för mig genom att stötta min familjs genom de tuffa o vilka som ännu inte ens märkt att jag varit hemmifrån i 6 veckor.
Kuratorer o psykologer är här o springer stup i kvarten. Inte så konstigt.. Det är meningen att jag ska bli deprimerad o bryta ihop. För en människa ska inte kunna ta så mycket som jag gör nu. Inget har gjort det o ingen kommer kunna göra det. Jag tror inget annat. O jag är inget undantag..
Jag gråter emellanåt pga ångest. Jag har ångest över tabletterna.. 15 tabletter till frukost, 4 till middag o 8 till kvällen. Jag har ångest över att jag spyr så mycket. Inte svälmant, tabletterna vänder på min mage. Viktiga tabletter som ska hålla mig vid liv. Tabletter som ska hjälpa kroppen att inte stöta bort dom nya organen, stannar inte i magen.
Dom sa att det skulle bli tufft, men dom sa också att dom skulle hjälpa mig mot allt. Dagligen, i fyra veckor har jag mått illa hela dagen o spytt.. Det känns som att där är lite brister i deras planering här..
Nej.. Jag visste vilka mina sanna vänner var. O jag är något grymt stolt över att jag hade rätt på vartenda kotte av dom. Vilka som kom fram, vilka som grät med mig, vilka som t.o.m fanns där för mig genom att stötta min familjs genom de tuffa o vilka som ännu inte ens märkt att jag varit hemmifrån i 6 veckor.
Kuratorer o psykologer är här o springer stup i kvarten. Inte så konstigt.. Det är meningen att jag ska bli deprimerad o bryta ihop. För en människa ska inte kunna ta så mycket som jag gör nu. Inget har gjort det o ingen kommer kunna göra det. Jag tror inget annat. O jag är inget undantag..
Jag gråter emellanåt pga ångest. Jag har ångest över tabletterna.. 15 tabletter till frukost, 4 till middag o 8 till kvällen. Jag har ångest över att jag spyr så mycket. Inte svälmant, tabletterna vänder på min mage. Viktiga tabletter som ska hålla mig vid liv. Tabletter som ska hjälpa kroppen att inte stöta bort dom nya organen, stannar inte i magen.
Dom sa att det skulle bli tufft, men dom sa också att dom skulle hjälpa mig mot allt. Dagligen, i fyra veckor har jag mått illa hela dagen o spytt.. Det känns som att där är lite brister i deras planering här..
söndag 20 juni 2010
Vikten
Jag kan tänka mig att de flesta av er inte riktigt förstår hur jag har det just nu o kommer kanske bli lite irriterade över lite dålig uppdatering. Men om jag lite kort ska beskriva min smärta så säger jag såhär:
Dom skar mig från ena armhålan till den andra, bröt upp min bröstkorg o tog ut mina organ o la in någon annans. La ihop min bröstben o sydde ihop det med någon sorts ståltråd ( Jag kan själv inte fatta det, men enligt läkaren så kommer det inte pipa vid varje flygplats. Av någon anledning var det min första fråga ) o sen limmade dom ihop mig. Jag kan inte sätta en siffra på smärtan o hur mkt det tar på mig att bara andas men jag kan säga att det var många ggr jag undrade vad jag gett mig in på..
Vissa dagar är okej. sen finns det dagar då jag faktiskt önska att jag var död..
Personalen kämpar hårt här med mig. Min mage reagerar dålig på alla nya mediciner o vissa dagar kan jag inte ens behålla vatten. O "riktigt bra" dagar äter jag ett helt ägg o nån grönsak. Min ProAna sida är överlycklig. Men min friska sida som mest tänker på att jag måste återhämta mig från operationen är en aning orolig.
För såhär har min morgon vikt sett ut de senaste dagarna:
12/6 - 47,6 kg
13/6 - 47,6 kg
14/6 - 47,1 kg
15/6 - 47,0 kg
16/6 - 46,5 kg
17/6 - 46,0 kg
18/6 - 45,1 kg
19/6 - missade att skriva upp de
20/6 - 44,4 kg..
Hurra, hej.. Nej. Jag vet inte. som vanligt slits jag mellan två drömmar. Vill bli frisk. återhämta mig från operationen men samtidigt är jag glad över att det går neråt. Det är något jag velat så länge nu.. Men o andra sidan så gör jag inte det med flit denna gång. Min mage tål inte detta.. får väl se hur det slutar?
Stay Strong..
Dom skar mig från ena armhålan till den andra, bröt upp min bröstkorg o tog ut mina organ o la in någon annans. La ihop min bröstben o sydde ihop det med någon sorts ståltråd ( Jag kan själv inte fatta det, men enligt läkaren så kommer det inte pipa vid varje flygplats. Av någon anledning var det min första fråga ) o sen limmade dom ihop mig. Jag kan inte sätta en siffra på smärtan o hur mkt det tar på mig att bara andas men jag kan säga att det var många ggr jag undrade vad jag gett mig in på..
Vissa dagar är okej. sen finns det dagar då jag faktiskt önska att jag var död..
Personalen kämpar hårt här med mig. Min mage reagerar dålig på alla nya mediciner o vissa dagar kan jag inte ens behålla vatten. O "riktigt bra" dagar äter jag ett helt ägg o nån grönsak. Min ProAna sida är överlycklig. Men min friska sida som mest tänker på att jag måste återhämta mig från operationen är en aning orolig.
För såhär har min morgon vikt sett ut de senaste dagarna:
12/6 - 47,6 kg
13/6 - 47,6 kg
14/6 - 47,1 kg
15/6 - 47,0 kg
16/6 - 46,5 kg
17/6 - 46,0 kg
18/6 - 45,1 kg
19/6 - missade att skriva upp de
20/6 - 44,4 kg..
Hurra, hej.. Nej. Jag vet inte. som vanligt slits jag mellan två drömmar. Vill bli frisk. återhämta mig från operationen men samtidigt är jag glad över att det går neråt. Det är något jag velat så länge nu.. Men o andra sidan så gör jag inte det med flit denna gång. Min mage tål inte detta.. får väl se hur det slutar?
Stay Strong..
Tess is back..
Hi lovers! Hur många av er hade gett upp hoppet om mig? :p i ärlighetens namn så har jag själv gjort det några gånger de senaste veckorna.. Det har varit tufft.
Något grymt tufft.. Trodde aldrig i min vildaste fantasi att det skulle vara såhär. Känner mig blåst o lurad av min läkare faktiskt. Han sa ju att det skulle göra ont o att det skulle bli "lite tufft" men att jag inte skulle känna av något av alla biverkningar för jag skulle få tabletter mot allt.. Just nu vill jag inget annat än att skära upp hans bröstkorg o rycka ut hans hjärta o fråga om han känner nån smärta..
De första två veckorna var dom längsta i mitt liv. Smärtorna var olindriga trots starka droger där jag till slut inte ens kunde se. Såg bara färger av allt.. Ibland kändes det seriöst som att klockan gick baklänges..
Men nu är jag på bättringsväg som ni ser iom att jag nu kan blogga :D Uppdaterar er igen om en liten stund. Måste äta upp min frukost. Ett ägg o en halv paprika (: Självklart lovers, im still Pro..
Stay strong! <3
Något grymt tufft.. Trodde aldrig i min vildaste fantasi att det skulle vara såhär. Känner mig blåst o lurad av min läkare faktiskt. Han sa ju att det skulle göra ont o att det skulle bli "lite tufft" men att jag inte skulle känna av något av alla biverkningar för jag skulle få tabletter mot allt.. Just nu vill jag inget annat än att skära upp hans bröstkorg o rycka ut hans hjärta o fråga om han känner nån smärta..
De första två veckorna var dom längsta i mitt liv. Smärtorna var olindriga trots starka droger där jag till slut inte ens kunde se. Såg bara färger av allt.. Ibland kändes det seriöst som att klockan gick baklänges..
Men nu är jag på bättringsväg som ni ser iom att jag nu kan blogga :D Uppdaterar er igen om en liten stund. Måste äta upp min frukost. Ett ägg o en halv paprika (: Självklart lovers, im still Pro..
Stay strong! <3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)